Ibland, bara ibland, känner jag mig som en gissla här hemma. Att få "friheten" att tömma diskmaskinen ifred eller att ringa ett samtal där människan på andra sidan inte tror att jag lider av tourettes syndrom, känns omöjligt. Som tur är så är de som håller mig gisslan lättroad och aningen lättlurade ån så länge.
Som nu. De två stora fick uppdraget att städa bort legohavet på nedervåningen så jag kunde mata den lilla. Medan jag matade den lilla så gjorde sig kisseblåsan påmind om att den inte hade blivit tömd på ett tag. Men jag fick inte lämna Elsas synfält för två sekunder, då började hon låta som siren. Då kom surfplattan väl till pass. För vem kan låta bli att ryckas med i babblarnas trallvänliga låtar? Inte Elsa iaf. Kanske är man inte världens bäata mamma. Men jag behövde verkligen kissa! Ifred!

Tack du skapare bakom babblarna! Du har räddat en mammas toabesök. Jag lovar att inga barn for illa när denna bilden togs.
Kanske ska babblarna få roa Elsa lite till så kan jag tömma diskmaskinen :).